.

Hej vänner.

Jag vet att jag är dålig på att blogga nu för tiden. Det finns ingen ursäkt. Jag har helt enkelt inte haft någon lust, och jag är ledsen för det. Jag gillar tanken på att det finns ett par härliga själar som tycker det är roligt att läsa om vårt medelmåttiga liv.

En del vet redan om det, de flesta faktiskt. Men om två veckor åker jag till Tyskland. Jag ska vara där i två månader. Jag ska jobba där från den 16 maj till den 16 Juli. Där rök den sommaren. Men jag tror att det är värt de. Det måste jag väl tro.

Jag har övervägt för och nackdelar hur länge som helst men beslutet fattades ändå ganska spontant. Jag diskuterade Tyskland med mina vänner. De flesta avrådde mig. Jag diskuterade Tyskland med några vuxna. De peppade mig.

Flyget är bokat( jag är flygrädd!!!) och den 16 maj, 12.25 landar jag i Berlin. Claus ringde förövrigt mig imorse. Det har varit något jag fruktat. Att plata engelska med någon i telefon alltså. Då finns det bara själva orden man kan läsa av. Tonläget också i och för sig men det blir ändå mycket svårare. Dock gick det bra, jag förstod allt han sa och ännu bättre, jag pratade på tillbaka. Haha!

Jag ser egentligen inget ont i resan. Visst, jag kanske gör bort mig helt. Jag kanske känner mig sinnesjukt ensam. Och jag kanske får en mardrömssommar. Men vet ni vad? Det är samma väg tillbaka. Och ännu viktigare, det finns en väg tillbaka.

Sen är jag givetvis skrämd. Jag och mamma skrev mitt personliga brev här om dagen. Det ska skickas till Claus i Tyskland.

Jag vet vad det ska stå. Jag vet vad det förväntas. Jag vet bara inte om det är jag.

Det känns som att jag beslutar hela min framtid. Som att det är redan bestämt.

Men så är det inte, för det är jag som bestämmer. Jag tar möjligheten när det knackar på dörren men jag stänger dörren när jag inte vill vara med längre.

Säg att jag stänger dörrfan.

Denice