.

Audi värdinna, eller event manager som jag såklart hellre väljer att kalla det.
Frågan kommer ofta.
Vad gör du här egentligen?

Nu svarar jag, en gång för alla.

Allt börjar med förberedelser, förberedelser i massor.

Bussen ska bokas, middagsreservation ska inlämnas, flygtider ska dubbelkollas, namnlister ska skrivas, traktorkort ska göras, stickers ska förberedas. Rummen ska vara fyllda med olika give aways. Busssnacks ska hämtas. För att inte tala om gästerna, på flygplatsen. Ibland har jag tur, då går det fort, andra dagar är själva upphämtningen ett 8 timmars projekt.

När gästerna kommer ska försäkrningspapper fyllas i, jackstorlekar lämnas, skooterturen förberedas. Under fikarasterna handlar det mest om att tända ljus, ta fram drycken, bjuda på kaffe och stå och småprata lite.

Middagarna är lugna, då försöker jag plocka fram min sociala förmåga, ofta går det sådär. Jag har en rad frågor, ni vet, de vanliga- Jaha, vart bor du? Vad jobbar du med? Varför bilintresse? Familj? Varit på någon tidigare drivingkurs? Första gången i Sverige? Ja, ni förstår. De fungerar ganska ofta men de dagar då det är brist på engelskspråkiga gäster, ja då är det värre.

Sen att jag bara har varierat min kost mellan lax och ryggbiff varje dag i nästan två månader..ja, behöver jag ens tillägga att jag är less?

När even är i full gång ska certifikat printas ut och signeras av instruktören, rallylistorna ska vara klara, Picenotes utskrivna, jackor packas upp och priser ställas fram.

Under hemgången handlar det mest om bussen tillbaka, korrekta flygtider och lunch på flygplatsen. För att inte tala om upphämtningen av nästkommande grupp, som vanligtvis inträffar redan innan den första gruppen ens har hunnit givit sig av.

Då börjar allt på nytt.

Det komiska är att detta är min raka motsatts. Jag tycker att det är jobbigt att boka om min tandläkartid och ringa till bussstation för att kolla hur bussen går, ja det gör mammsen så gärna åt mig.
Här ringer jag runt till främmande människor flera gånger om dagen, styr helt enkelt.

Sen, mer än själva planeringsbiten så är det fasen ett heltidsjobb att bara leta rätt på borttappade mössor, försenade väskor, mobiltelefoner glömda på flygplanet, handskar som ligger kvar på bussen.
Jag borde införskaffa en ny regel,- det man tappar, det får man aldrig se igen.  Sjukt smart.

Vad mer då?

Jo just ja, det blir långa dagar, ofta för långa. Ibland släcker jag ner lamporna inne på kontoret, böjer mig över skrivbordet och powernappar i 20 minuter, i hopp om att vakna upp som en ny människa. Oftast så är det samma slitna Denice som öppnar ögonen.

Tankar kring jobbet i helhelt?
Det härligaste med jobbet är när gäster i slutet av programmet kommer fram, tar min hand och tittar mig i ögonen. Tack för den här upplevelsen, vi har haft jätte roligt. Super bra jobbat!!
Då blir jag lite varm, det känns härligt på något vis.

Om ni frågar mig vad jag kommer att sakna mest när jag väl packar väskan och beger mig hemåt blir mitt svar utan tvekan snyggbilen. Jösses var jag kommer bli ledsen när jag pussar på den röda färgen och säger hejdå. Jag hade packat ner den i väskan, om den bara hade fått plats. Redig övervikt på flyget dock. Rackarns.
Sen har det varit förvånansvärt många härliga människor här uppe faktiskt, så dem kommer jag också sakna såklart
Och min syster, som faktiskt blir kvar ytterligare tre veckor i Arjeplogs vildmark. Fast jag saknar henne nu också. Vi hinner knappt ses när det är så mycket jobb och det är jätte trist.

 Jaja, nu är ni lite uppdaterade! Speciellt du faster, som verkar var en trogen gosläsare trots att det är ganska dött i bloggen nu på senaste tiden ;).

Bilderna är lånade från en gäst som var här för någon vecka sedan (Audibloggen)


Gos på er,
På återseende, eller vad vet jag.

Denice