.

Och så det här med au pair..

Vill jag åka? Vågar jag åka? Får jag åka? Kan jag åka?

Givetvis vill jag åka! Givetvis vågar, får och kan jag åka! Det vore ju rentutav idiotiskt att praktisera på ett dagis om jag inte ville åka. Det vore idiotiskt att planera inför den kommande resan om jag inte vågade åka.
Dock är det inte riktigt så enkelt. Givetvis tvekar jag ibland. Är det okej att tveka? Jag kan iallafall inte låta bli. Tänkt om flygresan inte går bra? Tänk om familjen är galen? Tänk om jag inte får några vänner? Tänk om det blir för stor kulturkrock? Tänk om jag får det för svårt med språket? Detta skrämmer mig. Allt skrämmer mig.
Det enda som skrämmer mig mer är ''Tänk om jag ångrar att jag aldrig åkte?''.
Men jag kan spela säkert. Jag kan ställa in hela resan och bo kvar hemma hos pappa. Det hade mina föräldrar älskat.
Grejen är den att mina föräldrar oroar mig också. Hur ska de klara sig? Hur ska mamma klara sig när hon inte kan ringa och höra hur jag kommer hem varje kväll? Hur ska hon klara sig utan att veta? Hur ska pappa klara sig när han inte kan ha koll på att jag äter ordentligt? Hur ska han klara sig själv i huset? Hur sjutton ska mina föräldrar klara sig utan att jag är där och ser till så att de mår bra?
Jag är ledsen, men det är så jag känner.
Men varför i helvete vill jag åka då?
Stanna hemma och skit i allt Denice! De verkar iallafall de flesta i min omgivning tycka.
Men jag vill åka för att jag kan åka! Jag vill åka för att jag är ung och levande. Jag vill åka för att jag vill förbättra min engelska, jag vill åka för att jag vill vill vara mitt inne i smeten. New york! LA! Eller var tusan som helst. Men jag vill känna på det. Jag vill uppleva det. Jag vill träffa människor och jag vill se mig omkring. Jag vill åka för att jag behöver åka.
Snälla låt mig få åka.

D