.

Okej, jag har två saker att berätta.

1. Min fina bruna färg är påväg att försvinna. Jag flagnar jätte mycket och det suger! Jag vill ju vara brun till studenten så frågan är om jag ska sola några gånger till innan fredag eller om jag ska vara en blekis? Det är ju inte bra att sola för mycket. Hm.. får se hur det blir.. Eller okej, vem försöker jag lura? Klart som tusan jag kommer att sola. Solning på tisdag och torsdag tror jag blir bra. :).

2. Nu börjar nojjan komma. Skolan slutar på fredag och det känns skrämmande. Jag trodde helt ärligt inte att jag skulle börja nojja men nu är det precis det jag gör. Jag låg och tänkte på det hela kvällen igår. Jag ska givetvis plugga vidare efter ett tag, men första halvåret ska jag jobba så att jag lite senare kan åka utomlands och läsa engelska. Det kommer förmodligen att finnas rätt mycket jobb på Aronsborg så de ororar jag mig inte för. Däremot är jag rädd för att bli lat. Jag kan inte vara hemma hela dagarna och bege mig till jobbet vid sex på kvällen. Jobba några dagar i veckan, i samma kläder varje dag, samma skor, håret uppsatt i en tofs. Samma sak hela tiden. Jag vet inte, det skulle jag dö av. Medans de flesta vännerna pluggar på dagarna sitter jag hemma och väntar på att jobbet ska börja. Helgerna spenderar jag förhoppningsvis tillsammans med mina kompisar, om vi inte tapppat kontakten vill säga. Usch!  Allt skrämmer mig. Jag trivs hur bra som helst på aronsborg men det är bara själva rutinen. Att gymnasiet är slut har fått mig tänka längre fram i tiden... Ni vet när man blir gammal. Eller gammal och gammal men typ 40. När jag är 40 år vill jag nog vara gift och ha barn. Jag vill bo i ett stort vitt hus och ha ett bra jobb. Men vill ni veta vad jag inte vill? Jag vill inte gå upp klockan sex varje morgon, jag vill inte hela tiden göra frukost till mina barn, jag vill inte stressa iväg till jobbet, inte jobba fram tills lunchrasten, sätta mig i fixa rummet, äta min matlåda och kallsnacka med mina kollegor. Jag vill inte återgå till arbetet en halvtimme senare och jag vill inte jobba fram tills klockan fem på kvällen. Jag vill inte köra min gråa bil hem, parkera på uppfarten och gå in och börja laga middag till familjen. Efter middagen vill jag inte sätta mig framför tvn hela kvällen. Jag vill inte se på några sketna serier och sedan gå och lägga mig när klockan är tio. Sova. Jag vill inte vakna klockan sex av veckaklockans irriterande ljud.
Jag har tänkt efter. Jag har redan berättat för er vad jag vill göra när jag blir så kallad stor men nu har jag kommit fram till att mitt arbete inte är det mest relivanta. Jag vill göra något betydelsefullt. Om jag ska göra samma sak fem dagar i veckan i 30 år av mitt liv vill jag veta att jag gör någon nytta. Jag vill hjälpa barn som har alkoliserade föräldrar. Jag vill ändra livsstituatioen för fattiga barn. Jag vill förbättra världens klimt eller vad fan som helst men jag vill tametusan göra något som betyder nått. Och egentligen behöver det inte väl betyda något för galet många människor. Kanske handlar det bara om att få mina barn att tro på att de kan göra vad det vill här i livet. Kanske handlar det om att hjälpa min bästa vän när hon har det svårt. Eller så handlar det om att köpa en filt till en uteliggare i hopp om att hon eller han ska hålla sig varm under vintern.
Det är alltså två saker som skrämmer mig. Jag vill göra något betydelsefullt och jag vill att mina dagar ska vara oförsutsägbara. Jag vill träffa mina tjejkompisar mitt i veckan. Jag vill springa på en gammal vän och kunna sätta mig på ett fik och bara prata i  timmar. Jag vill ha barnvakt så jag och min man kan gå ut och äta på resturang. Jag vill kunna gå tidigare från jobbet någon gång så jag och min familj kan åka till en park och ha picknick. Jag vill se min dotters dansuppvisning och vara med på min sons fotbollsträningar. 

Eller åh jag vet inte.


Denice